Swipe to the right

Proteiner

Proteiner

Protein är en av de viktigaste komponenterna i djurfoder, men samtidigt ett av de näringsämnen som husdjursägare har fått minst information om. Många tror att det är mängden protein i fodret som avgör om det är en bra eller dålig produkt. Dock är den viktigaste faktorn snarare hur mycket av det som djuret kan ta upp och utnyttja!

 

Protein är stora komplexa molekyler som är uppbyggda av aminosyror. Dessa byggstenar är molekylära, organiska föreningar som innehåller kol - och kväve, syre, väte samt i vissa fall även svavel. Trots att det finns hundratals aminosyror finns det dock endast ca 20 i protein. Dessa aminosyror klassificeras antingen som essentiella (livsviktiga) och icke-essentiella (icke livsviktiga) där de förstnämnda hänvisar till att de inte kan skapas i kroppen och därför måste tillföras via kosten medan de icke-essentiella aminosyrorna kan framställas i kroppen om det bara finns tillräcklig mängd kväve och energi. 10 aminosyror är essentiella för hundar: Arginin, histidin, isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, treonin, tryptofan och valin. Hos katter är de tio ovan nämnda samt taurin essentiella.

 

Proteinerna, både de essentiella och icke-essentiella, är aminosyror som är uppbyggda av långa kedjor med en unik tredimensionell struktur. De är kroppens viktigaste byggsten för uppbyggnad av celler, vävnad, organ, hormon, antiämnen och andra element i immunförsvaret samt enzym och signalämnen i nervsystemet. Likaså kan protein användas som energikälla, även om fett och kolhydrater är att föredra. I det hela taget livsnödvändiga funktioner, varför djur även snabbt utvecklar bristsymtom om deras foder inte täcker näringskraven.

 

Det näringsmässiga värdet i kostens protein beror på smältbarheten och fördelningen av aminosyror. Kvaliteten avgör i hög grad hur stor mängd protein som djuren ska ha via det aktuella fodret för att uppfylla deras behov.

Hundars och katters matsmältningssystem är enklare och kortare än människans och protein bryts ner i flera steg genom mag-tarm-kanalen och tas upp som aminosyror via tunntarmsväggen. Härifrån transporteras det till levern och annan kroppsvävnad (speciellt musklerna) där det antingen konstant bildas nya proteiner eller proteiner bryts ner och de resulterande kväverestprodukterna utskiljs i urinen. När man ska värdera proteinkvalitet nämns ofta begreppet biologiskt värde. Detta är ett mått för hur bra protein från ett givet födoämne kan tas upp och utnyttjas i kroppen. Animaliska proteiner från t.ex. ägg och kött har allmänt sett högre biologiskt värde än vegetabiliska proteiner från växter, eftersom aminosyrafördelningen från dessa bättre stämmer överens med våra husdjurs behov. Därmed är inte alltid ett foder med högt innehåll av råprotein synonymt med att det är det bästa. Det är viktigt att se på vilken proteinkälla som används och om den kan smältas. Proteinkällorna är som regel de dyraste ingredienserna vid tillverkningen av djurfoder, varför animaliska biprodukter, dvs. slakteriavfall ofta utgör en stor proteinkälla. Dessa har dock lägre smältbarhet än färskt kött och det är därmed svårare för husdjuren att utnyttja dessa. Oxkött och kyckling är de proteiningredienserna som oftast används i djurfoder. De innehåller nästan samma fördelning av aminosyror, men oxkött har högre fettinnehåll och kan vara svårare att smälta för vissa djur, till exempel om de har tendens till känslig mage.

 

Ett djurs aminosyrebehov, och därmed proteinbehov, beror på dess fysiologiska tillstånd, dvs. ålder, storlek, aktivitet och eventuellt dräktighetsstatus. Unga djur som växer och digivande hondjur har störst behov av protein medan äldre, inaktiva djur i allmänhet har lägst behov av protein. Det är därmed inte sagt att äldre djur ska ha proteinfattigt foder: För bara några år sedan florerade en skröna om att ett högt proteinintag kan orsaka njurskador. Vetenskapliga försök motsäger detta, varvid man kan dra slutsatsen att högt proteinintag inte är någon riskfaktor för njurskador. Däremot har man visat att äldre djur mår bra av protein, eftersom till exempel deras immunförsvar förbättras. Dock är det A & O att proteinet har hög kvalitet och hög smältbarhet så att det ökade proteinintaget inte bara bryts ut som en ökad mängd kväverestprodukter i urinen utan tas upp och utnyttjas i kroppen.

 

Skillnad på hund- och kattmat

Katter ska ha kött för att överleva och klassas därmed som äkta köttätare (carnivorer) till skillnad från hundar som kan leva av ett balanserat foder med både kött och växter (omnivorer). Därför har katter ungefär dubbelt så stort proteinbehov (minst 30 %) jämfört med hundar (minst 15 %). Vidare är katter, vilket tidigare nämnts, till skillnad från hundar beroende av aminosyran taurin. Vid taurinbrist uppstår det karakteristiska symptom som blindhet (skada på näthinnan) samt problem med hjärta, reproduktionsförmågan och nervsystemet. Ägare upplever ofta att hundar gärna äter kattmat på grund av det höga innehållet av protein och fett, som gör att fodret smakar bättre. Det är dock inte att rekommendera att använda kattmat till hundar och tvärt om eftersom de är sammansatta efter arternas olika näringsbehov.

 

Att välja foder till sitt husdjur kan vara en stor utmaning eftersom det finns så många märken och produkter på den kraftigt expanderande marknaden. Var kritisk: Ett korrekt näringsinnehåll är en faktor som har stor betydelse för våra djurs hälsa och trivsel och därför är det viktigt att gå genom foderprodukternas varudeklarationer för att undvika diverse biprodukter och tillsatsämnen. Utöver protein är det naturligtvis viktigt att fodret har korrekt sammansättning av de övriga näringsämnena, som kolhydrater, fett, vitaminer, mineraler och vatten. Om man väljer ett billigt eller dyrt djurfoder är naturligtvis upp till ägaren. En god indikator för om det aktuella fodret är lämpligt för djuret är om det trivs och verkar friskt (klara ögon, blank päls, lagom kroppsform samt fast avföring i moderata mängder) och i god form. Även om de billiga märkena klarar de lagstadgade kraven om näringsinnehåll så är näringsämnenas kvalitet och därmed upptaglighet samt hållbarhet naturligtvis bättre i de lite dyrare produkterna – detta kommer att på längre sikt öka djurens hälsotillstånd och säkerställa att de får ett bättre allmäntillstånd.

Andra artiklar i kategorin Från Veterinären